Texten skriven av Daniel Grönvall som även föreläst hos KOHUR i höst.
Jag stöter på Edwin, en av mina tidigare elever vid busshållplatsen. Då jag vinkar till honom försöker han besvärat kasta bort sin cigarett. Vi hälsar och börjar gå tillsammans mot skolan. Edwin nämner inget om cigaretten, så jag frågar:
-Du är visst inte tillräckligt gammal för att röka ännu?
Edwin påpekar att vi inte är i skolan och att jag inte behöver bry mig om honom. Jag svarar att jag faktiskt bryr mig väldigt mycket:
-Jag bryr mig om hur rökningen påverkar din hälsa, hur dina kläder kommer att lukta och hur mycket pengar det kommer att kosta dig.
Edwin säger till mig att skita i det och börjar hojta till kompisar på andra sidan gatan. Han småspringer ifrån mig till kompisarna före jag hinner säga något mer.
Lärare vill att elever ska må bra. Vi fostrar elever i sunda levnadsvanor, social kompetens och känsloreglering. Vi gör vårt bästa för att lära dem de färdigheter som de behöver för att leva ett gott liv. Vår välvilja väcker ändå motstånd i eleverna. De fortsätter med att röka, spela på sina mobiler eller klottra med tusch på toaletterna.
Vi är inne i en ond cirkel där vi gång på gång berättar till elever varför det inte är bra att göra olika saker. Elever vet att det inte är bra för dem att spela eller röka. De vet att de inte ska klottra med tusch på toaletterna. Enligt deras perspektiv finns det ändå mer fördelar än nackdelar i de här handlingarna. Vi försöker fostra och förklara, men eleverna uppfattar det som kritik.
I vår starka välvilja har vi glömt elevens perspektiv. Även om eleven saknar rationella argument för hens handlingar, är hens tankar och känslor viktiga. Vi kör över dem med fakta som ”rökare dör unga” eller ”mobilspel försämrar koncentrationen”. Eleven känner till dessa fakta, men ändrar inte sitt beteende. Ju mer vi försöker rationalisera desto starkare blir hens motstånd. Vi utövar vår makt över eleven och begränsar beteendet, men det ändrar inte elevens tankar och känslor. Det saknas en bestående förändring.
Tänk om vi i stället för att fostra, skulle lyssna på våra elever. Kanske de skulle få berätta vad som är så bra med rökning, mobilspel eller klotter? Det måste ju finnas många fördelar i dessa vanor då elever väljer att göra dem trots kritik, tillrättavisningar och hälsorisker.
Jag stöter på Edwin, en av mina tidigare elever vid busshållplatsen. Då jag vinkar till honom försöker han besvärat kasta bort sin cigarett. Vi hälsar och börjar gå tillsammans mot skolan. Edwin nämner inget om cigaretten, så jag ställer frågan:
-Jag såg att du rökte, vilken nytta har du fått av rökning?
Det blir en lång tystnad, så jag fortsätter:
-Ja, jag menar oftast vill man ju uppnå något gott i det man gör. Finns det något bra du fått av att röka?
Edwin beskriver försiktigt hur det är skönt att ha något i handen, man känner ett lugn och ett litet rus. Vi talar en stund om de här fördelarna innan jag ställer frågan:
-Du kastade bort cigaretten då du såg mig. Varför?
Edwin spänner sig lite, men svarar ändå:
-Jag tänkte du skulle börja tjata på mig då jag inte fyllt 18 ännu.
Vi fortsätter att tala om hur det känns att bli kritiserad. Edwin beskriver hur det är irriterande och bara ökar suget att röka. Jag tackar för diskussionen och påminner honom om att rökning är förbjudet under skoldagen.